Hemmafrun on ice

Jodå, nu har skridskorna letats fram - efter ca 20 års dvala. Min man och vapendragare (idag; vagndragare) insisterade denna morgon på att jag skulle åka skridskor. Fint väder, tjock is och en fru som i flera år pratat om hur kul det var den gången hon åkte skridskor... nu eller aldrig!Jag måste erkänna att jag nog överdrivit lite grann om hur duktig jag var på den tiden, så jag var smått nervös när resten av familjen stod och väntade på att hemmafrun skulle göra sina piruetter. Piruetter blev det inga, men kroppen kom i alla fall ihåg mer än jag trodde. Det är sååååå härligt att uppleva att man kan något som man inte riktigt trodde man kunde, såååå gott att besegra sin egen ångest och känna hur självkänslan gör en rak i ryggen! Nu ska det glidas fram i flera dagar - både på isen och annars.

Så här fint var det när man låg (!) ner på isen och såg upp mot himlen. Jag behövde liksom inta vågrät position några gånger när mjölksyran sved i musklerna.

Lillebror sov gott på isen, i vår antika vagn. På bagagehyllan (eller vad det nu heter) hade vi allt man behöver för en friluftsdag: ryggsäcken med blöjor och en termos innehållandes blåbärssoppa, sittunderlag och 3-åringens docka förstås!

Nu sitter jag här och nynnar på Lina Sandells "Jag kan icke räkna dem alla, de prov på Guds godhet jag rönt..." (Sv.ps.260)