
Sedan några månader har jag titeln "deltidsarbetande" och känner hur jag bara blir mer och mer irriterad på det ordet. Jag har aldrig "jobbat" så mycket som nu, haft ett så intensivt liv som nu och kanske aldrig kännt mig så mycket som
människa. Det är en fantastisk blandning av att fostra barn, laga mat, städa, sitta på möten, skriva rapporter och gula lappar, handla, skotta snö, träna... Men allra mest;
vara människa i möte med andra stora och små människor, där dagarna delas mellan skratt och allvar, tårar, skarpa ord och vänliga klapp på skuldran, kramar och irättasättningar, frågor och svar. Det är något stort att vara
heltidsmänniska!
Så nu ska jag fortsätta att diska kladdigt lego och njuta av helgen - på heltid.