En barnvänlig jord?

Jag vågar påstå att det inte alltid känns tillåtet att kämpa för barnens rätt!
Rätten att bli sedd, rätten att få tid,
rätten att få vara med sina föräldrar.

Snart blir vi ett u-land där barnen inte får det de behöver
- närhet.
De har så mycket av det de inte behöver:
tider att passa,
strukturerade aktiviteter,
leksaker och kontaktpersoner i överflöd.

Jag hör att det är tillåtet att säga att barn behöver socialiseras
och att de behöver mer stimulans än det de kan få hemma.
Jag hör att det accepteras att barn skriker när föräldrarna går ifrån dem
och att vuxna uppmanas att hålla ut, även om deras hjärtan brister.
Vad är det vi intalar oss själva och varandra? Blir barn trygga av att härdas?

Jag vågar påstå att det liknar förhållningssättet vi möter i kommunistiska länder, sekter och diktaturer. Barnen blir påverkade oberoende av föräldrarna. Vill vi att barnen ska fostras kollektivt?

Om vi önskar en barnvänlig jord där vuxna tar ansvar - och barnen får slippa -
då krävs något annat än det vi nu bygger upp...
... mer tid och närhet mellan barn och föräldrar.

När politiker säger att ett mål för vårt samhälle är att alla barn ska ha rätt till en dagisplats, då undrar jag om vi verkligen har sett barnens behov
- och om jag kanske borde byta planet!