Astrid

Den här underbara dockan heter Astrid (uppkallad efter den snälla givaren). Hennes arm satt lite löst tidigare i höst, sedan var den helt borta och Astrid gick armlös i flera dagar. Tack och lov hittade vi den när vi vinterbonade lusthuset. Där låg en stackars dock-arm på en av stolarna! Nu har den sytts på igen, och sitter fast med äkta björntråd! Jodå, man kan se vilken arm det är som varit skadad, men det tycker jag inte gör någonting. Precis som med oss människor ska det synas att vi har levt! Leve rynkor och ärr! Och visst är det härligt med leksaker som kan repareras, och inte måste slängas när de går sönder.

En livskamrat

Min bibel har blivit en livskamrat. Den har gett mig så mycket och fortfarande är det här som jag hämtar kraft och ro till vardagen. Jag vet att jag som tonåring var imponerad över äldre som hade slitna biblar, och undrade om min någonsin skulle bli så välläst... Nu har jag visst kommit dit. Konfirmationsbibeln fick en välbehövlig renovering och nu hänger den med ett tag till.

Jag är så glad för att vår präst tog sig tid till att skriva i våra biblar. Många gånger har jag sett på hans handskrivna ord och slagit upp bibelordet han gav oss; "Då sade Herren till mig: Säg inte att du är för ung utan gå dit jag sänder dig och säg det jag befaller dig. Låt dem inte skrämma dig, ty jag är med dig och jag ska rädda dig, säger Herren."

Semestersysslor

Tid till att läsa tidningar...

Tid till långa promenader...

Tid till eftertanke och naturupplevelser...

Tid till att rasta...

Vi har haft sköna dagar på vår "Europaturnè" hos släkt och vänner. Vår nya familjemedlem har visats fram och vi har fått äta gott, se vackra vyer, prata och umgås med nära och kära. Helt enkelt andats annan, frisk luft och fyllt på upplevelse-kontot. Nu är vi tillbaka i den underbart grå vardagen. Borta bra men hemma bäst!

Årets tomatskörd!

Jo, de flesta är gröna men vi har också ätit många små nyttiga vitaminbomber de sista veckorna. Nu var det dax att ta farväl av lusthuset för i år och då får vi njuta av de här fina färgerna i köket. Det är otroligt många nyanser naturen kan bjuda oss på. Färgprakt som inspirerar! I år ska jag nog testa att koka lite gröna- tomater- marmelad. Kanske räcker det till en burk?

Buren

Min Far har stora händer
som håller mig intill sig
Hans händer stöder värmer
och gör mig trygg i mig

Min Far - Han bär mig gärna
det gör oss båda gott
Hans starka kärlek har Han
redan tidigt i mig sått

Kärleken och omsorgen
den får jag leva i
I alla mina dagar
i all min levnads tid

En härlig dag

Igår bestämde jag mig för att det skulle bli en bra dag - trots att natten varit kort, barnen var missnöjda och jag själv blev rädd när jag såg mig i spegeln... En studiekamrat ställde mig en bra fråga för många år sedan när jag hade en tung dag: "Hur länge är det sedan du var ute i naturen?". För mig är det nämligen en humörbarometer. Frisk luft, fysisk aktivitet och naturens ro ger mig så mycket glädje och livskvalitet! Så igår gick vi UT!

På tre-åringens humör hade det omedelbar effekt! Hon blev strålande glad över att hitta en daggmask och hade en lekkamrat den närmaste timmen...

Själv fick jag njuta av att dra upp mossa från gräsmattan och vara trädgårdsmästare en stund. Bloggen blomsterverkstad har länge gett mig inspiration och jag skulle gärna gått en kurs där. Nu blev det ganska amatörmässigt - men ROLIGT! Mossa - i alla former - är häftigt!

Med jord mellan fingrarna och under fötterna blir jag alltid påmind om hur förunderligt Gud har skapat allt. Så mycket vackert i stort och smått, som både kan njutas av sinnena, bli till nytta och samtidigt ge oss själaro! När jag är ute kommer jag närmare Gud - och där är väl lösningen på hur en dålig dag blir en HÄRLIG DAG!

Nygammalt

Nu har mina föräldrar varit på besök - och då händer det saker! Det var så skönt att ha några extra händer i huset. Mor lagade god mat och underhöll 3-åringen, samtidigt som hon med glädje bytte en blöja så fort det behövdes. Far hade med sig den egenhändigt snickrade vaggan och den fick en central plats i köket! Jag vet att de hade sådana förr i tiden, och i flera kulturer används de fortfarande. Efter två veckors användning kan jag konstatera att det är otroligt praktiskt! Ergonomisk höjd och lätt att puffa till när man går förbi. Eftersom den hänger vid köksbordet får bäbisen sällskap (och vi avlastning) när vi sitter och äter. Solen gör skuggor på väggarna vilket tydligen är jättespännande! Själv jag går i en dimma om dagarna med en extremt hungrig bäbis, som helst äter varannan timme... Nu blir det nog långt mellan bloggandet!